Vad innebär det skärpta tjänstemannaansvaret för AI-användning i offentlig sektor?

Det skärpta tjänstemannaansvaret som trädde i kraft 1 augusti 2026 träffar inte AI-misstag, eftersom det nya brottet kräver uppsåt och ett syfte att gynna eller missgynna någon. Den bestämmelse som bär risken vid AI-stött beslutsfattande är den gamla tjänstefelsbestämmelsen, som straffar oaktsamhet vid myndighetsutövning.

Den ordningen har en obekväm konsekvens. Effekten på beteendet i förvaltningen är större än effekten på rättsläget, och rädslan riktas ofta mot den användning som bär minst risk. Den här artikeln reder ut vad som faktiskt ändrades, var lagen redan har dragit gränsen mellan stöd, automatisering och eget ansvar, och vad ni behöver ha på plats innan AI går in i ett ärendeflöde.

Varför det spelar roll

Frågan kommer upp i nästan varje workshop om AI i offentlig sektor, och den formuleras nästan alltid likadant: vad vågar vi använda AI till nu när ansvaret skärps. Bakom frågan ligger en riktig iakttagelse. Riksdagen beslutade i juni 2026 om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar, och lagändringarna gäller sedan 1 augusti 2026.

Men frågan bygger på en felaktig premiss, och premissen är dyr. En förvaltning som drar tillbaka AI från sammanställningar och kunskapssökning, samtidigt som handläggare fortsätter signera beslut de inte hunnit granska, har ökat sin exponering. Den har flyttat resurser från den zon där lagen inte ställer några särskilda krav till ingenting alls, och lämnat den zon där straffansvaret faktiskt bor orörd.

Samtidigt är automatiserat beslutsfattande i svensk förvaltning inte ett kommande fenomen. Riksrevisionen konstaterade att automatiskt fattade beslut har funnits sedan 1970-talet, och att 13 statliga myndigheter under 2019 fattade 121 miljoner automatiserade beslut mot privatpersoner och företag. Granskningen av föräldrapenning, inkomstbeskattning och körkortstillstånd fann både ökad effektivitet och förbättrad rättssäkerhet i form av likabehandling och förutsebarhet. Det som brast var uppföljningen av att besluten blivit korrekta, och dokumentationen av den automatiserade handläggningen.

Det är den rätta ingången till ansvarsfrågan. Frågan är inte om förvaltningen ska automatisera. Frågan är om den kan visa hur ett beslut blev till.

Hur det fungerar

Vad som faktiskt ändrades 1 augusti 2026

Riksdagen antog regeringens proposition 2025/26:217 den 15 juni 2026, med 323 röster mot 22. Två saker ändrades.

Det första är ett nytt brott i brottsbalken 20 kap. 2 §, missbruk av offentlig ställning. Bestämmelsen träffar den som, i annat fall än tjänstefel, vid utövandet av offentlig tjänst, offentligt uppdrag eller annan offentlig verksamhet i strid med lag eller annan författning vidtar eller underlåter att vidta en åtgärd för att få en otillbörlig förmån, för att någon annan ska få en sådan, eller för att otillbörligt missgynna någon annan. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. För grovt brott gäller fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år.

Nyheten är att ansvaret lämnar myndighetsutövningen. Kritiken mot den gamla ordningen var att den inte träffade missbruk av allmänna medel som inte var myndighetsutövning, till exempel vid inköp och offentlig upphandling. Ordalydelsen är inte begränsad till statlig anställning.

Det andra är att minimistraffet för grovt tjänstefel skärptes. Grovt tjänstefel ger nu fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år.

Läs sedan vad det nya brottet kräver. Gärningen ska vara uppsåtlig, och den ska vidtas för ett bestämt syfte: att gynna eller att missgynna. Någon oaktsamhetsvariant finns inte. Grovt tjänstefel förutsätter också uppsåt. En handläggare som i god tro godkänner ett felaktigt AI-förslag hamnar utanför båda.

Vad som inte ändrades, och som bär risken

Brottsbalken 20 kap. 1 § första stycket har stått i huvudsak oförändrat sedan 1975: den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning, genom handling eller underlåtenhet, åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Ansvar ska inte dömas om gärningen är att anse som ringa, med hänsyn till gärningsmannens befogenheter, uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt, eller andra omständigheter.

Två ord i bestämmelsen gör hela skillnaden för AI-frågan.

Det ena är oaktsamhet. Det krävs inget uppsåt och inget syfte. Den som skriver under ett beslut hen inte har kontrollerat står närmast rekvisitet. Det betyder att mänsklig kontroll i beslutskedjan inte bara är en riskminskning. Den är också en ansvarsplacering. Om ni sätter en människa i loopen så placerar ni ansvaret hos den människan, och då måste hen ha reell möjlighet att bära det.

Det andra är myndighetsutövning. Bestämmelsen träffar offentlig maktutövning där någon fattar ett gynnande eller betungande beslut som ger någon annan förmåner, rättigheter eller skyldigheter. Att sammanställa, söka, översätta eller strukturera text är inte myndighetsutövning. Det är den juridiska grunden för att skilja stöd från beslut, och den ligger i lagtexten, inte i en policy.

En detalj värd att känna till: tjänstefelsansvaret gäller inte den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling, för åtgärder i den egenskapen. Ansvaret följer tjänstemannen, inte fullmäktige. Det får betydelse när beslutanderätten härleds ur ett politiskt fattat delegationsbeslut, vilket är precis vad automatiserat beslutsfattande gör.

Fyra ansvarsspår som inte är samma sak

I diskussionen slås de ihop till ett enda diffust ansvar. Att hålla dem isär är halva arbetet.

Spår	Vad det träffar	Var det står
Straffrättsligt	Den person som åsidosatte vad som gällde	Brottsbalken 20 kap. 1–2 §
Arbetsrättsligt	Tjänsteförseelse och disciplinåtgärd	Lagen om offentlig anställning
Skadeståndsrättsligt	Huvudmannen, sällan den anställde	Skadeståndslagen 3 kap. 2 §, 4 kap. 1 §
Tillsyn	JO, JK, revisorer, marknadskontroll	Respektive regelverk

Arbetsrätten har en koppling som är värd att känna till: arbetsgivaren är skyldig att göra åtalsanmälan vid skälig misstanke om brott enligt 22 § lagen om offentlig anställning. Det gäller även det nya brottet. Gränsdragningen mellan att hantera något arbetsrättsligt och att anmäla blir därmed skarpare, vilket Arbetsgivarverket pekar ut som en av de mest praktiska följderna av lagändringen.

Skadeståndslagen 4 kap. 1 § förtjänar att läsas högt i rummet. En arbetstagare som vållar skada genom fel eller försummelse i tjänsten är ansvarig ”endast i den mån synnerliga skäl föreligger”. Den enskilda handläggaren bär alltså normalt inte ekonomisk risk för ett felaktigt beslut. Huvudmannen gör det, enligt 3 kap. 2 §.

Tre zoner, med olika ansvarsbärare

Zon	Vad AI gör	Myndighetsutövning	Vem bär ansvaret
Stöd	Sammanfattar, söker, strukturerar	Nej	Handläggaren, för det hen tillför
Beslutsstöd	Föreslår utfall, rangordnar	Ja, beslutet är det	Den namngivna beslutsfattaren
Automatiserat beslut	Beslutar	Ja	Nämnden eller myndigheten

Varje zon har sin egen kravlista:

• Stöd kräver att handläggaren kontrollerar sakuppgifterna, dokumenterar kontrollen, och att utredningen ändå håller enligt förvaltningslagen 23 §.
• Beslutsstöd kräver en reell avvikelsemöjlighet, en motivering som klarar 32 §, och mänsklig kontroll tilldelad enligt AI-förordningen artikel 26.2.
• Automatiserat beslut kräver ett delegationsbeslut som täcker just den ärendetypen, en prövning mot kommunallagen 6 kap. 37–38 §, och löpande uppföljning av att utfallen blir korrekta.

Den mellersta raden är den farliga, inte den nedersta. Ett automatiserat beslut har en delegationsordning, ett spår och en huvudman. Ett beslutsstöd som i praktiken alltid följs har ingen av de sakerna, men bär en namngiven människas signatur.

Och när ett beslut fattas helt automatiserat finns ingen fysisk person som åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Tjänstefel har då i praktiken ingen gärningsman. Det är inte ett kryphål att utnyttja, det är en observation: individuellt straffansvar och automatisering rör sig i motsatt riktning. Ansvarsutkrävandet flyttar till konstruktion, delegation och uppföljning, alltså till de tre saker Riksrevisionen fann brister i.

Var lagen redan har dragit gränsen

Diskussionen förs ofta som om automatiserade beslut låg i en gråzon. De är reglerade.

Förvaltningslagen 28 § säger att ett beslut kan fattas av en befattningshavare ensam, av flera gemensamt, eller automatiserat. Bestämmelsen har gällt sedan 1 juli 2018. Kommunallagen 6 kap. 37 § tillåter sedan 2022 att en nämnd delegerar beslutanderätten till en automatiserad beslutsfunktion. Kommunallagen 6 kap. 38 § andra stycket räknar upp fyra fall där det är förbjudet: ärenden där beslut överklagas genom laglighetsprövning enligt 13 kap., ärenden där beslut inte får överklagas, ärenden om upphandling, och ärenden om auktorisations- eller valfrihetssystem.

Notera vad uppräkningen inte nämner. Förvaltningsbesvär, alltså den överklagandeform som gäller beslut om bistånd och liknande, står inte där. Det betyder inte att sådana beslut fritt kan automatiseras. Det generella delegationsförbudet i första stycket gäller fortfarande, och det träffar ärenden om myndighetsutövning mot enskilda som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Var den gränsen går är en bedömning per ärendetyp, gjord av er jurist, och den bedömningen är själva arbetet.

Utöver delegationsfrågan ställer förvaltningslagen krav som ett AI-stött flöde måste kunna uppfylla:

• 5 § legalitet, saklighet, opartiskhet och proportionalitet.
• 10 § partsinsyn i allt material som tillförts ärendet.
• 23 § utredningsansvaret. Ett AI-genererat underlag är inte per definition tillräcklig utredning.
• 25 § kommunikationsplikt. Har underlaget betydelse för beslutet ska parten få yttra sig över det.
• 31 § dokumentation. För varje skriftligt beslut ska det finnas en handling som visar vem som fattat beslutet och vem som varit föredragande.
• 32 § klargörande motivering, med uppgift om vilka föreskrifter som tillämpats och vilka omständigheter som varit avgörande.

Den sista är den skarpaste tekniska kravställningen i hela artikeln. Ett beslut vars avgörande omständighet i praktiken är att en modell rangordnade ärendet lågt kan inte motiveras enligt 32 §. Om systemet inte kan producera den avgörande omständigheten i läsbar form, så kan beslutet inte motiveras, och då är det inte systemets brist utan beslutets.

Vad AI-förordningen och dataskyddet lägger ovanpå

AI-förordningen artikel 26.2 kräver att den som använder ett högrisksystem tilldelar den mänskliga kontrollen till fysiska personer med nödvändig kompetens, utbildning och befogenhet, samt nödvändigt stöd. Det sista ledet är det som oftast fattas i praktiken. En handläggare som formellt får avvika, men vars avvikelse kräver en särskild motivering, en chefs godkännande och tio minuter extra i ett flöde som mäts i handläggningstid, har befogenheten på papperet och inte i verkligheten.

Artikel 86 ger den som träffas av ett beslut fattat på grundval av utfall från ett högrisksystem enligt bilaga III rätt till klara och meningsfulla förklaringar av AI-systemets roll i beslutsprocessen och av de huvudsakliga inslagen i beslutet. Skyldigheterna för fristående högrisksystem enligt bilaga III tillämpas från 2 december 2027, efter Digital Omnibus on AI, förordning (EU) 2026/1744. Hur artikel 86 samspelar med det framflyttade datumet är en fråga att ställa till er jurist innan ni bygger förklaringsfunktionen. Ni behöver den ändå, för förvaltningslagen 32 § kräver i praktiken samma sak, och den gäller nu.

Dataskyddsförordningen artikel 22 ger en rätt att inte bli föremål för ett beslut som enbart grundas på automatiserad behandling och som har rättsliga följder eller på liknande sätt i betydande grad påverkar den enskilde. Undantag gäller bland annat när beslutet är tillåtet enligt unionsrätt eller nationell rätt som också fastställer lämpliga skyddsåtgärder. Det är den grund svensk förvaltning vilar på när den automatiserar. Men notera skillnaden i artikel 22.3: den uttryckliga rätten att få mänsklig prövning, framföra sin ståndpunkt och bestrida beslutet är kopplad till avtals- och samtyckesgrunderna, inte till den rättsliga grunden. För en myndighet är det alltså inte dataskyddsförordningen som levererar skyddsåtgärderna, det är den svenska regleringen och det ni själva bygger.

När det passar att sätta AI i ett ärendeflöde

• Stödanvändning utan beslutspåverkan. Sökning i eget material, sammanställning, språkgranskning, kategorisering av inkommande post. Ingen myndighetsutövning, inget nytt straffansvar, och den vanligaste platsen där nyttan är omedelbar.
• Ärendetyper med hög volym, låg bedömningsgrad och tydliga kriterier. Det är där automatisering historiskt har gett både effektivitet och likabehandling, enligt Riksrevisionens granskning.
• När ni kan producera den avgörande omständigheten. Om systemet kan visa vilken regel och vilket faktum som bar utfallet, i text som går in i beslutshandlingen, är ni på rätt sida av förvaltningslagen 32 §.
• När avvikelse är billigare än följsamhet. Om en handläggare kan gå emot förslaget utan extra arbete, och det syns i statistiken hur ofta det sker, då fungerar den mänskliga kontrollen.

När det inte passar, eller bör vänta

• Bedömningar där lagen kräver en individuell helhet. Socialtjänstlagen 3 kap. 1 § säger att det som är bäst för barnet ska vara avgörande vid vård- och behandlingsinsatser. En norm av det slaget är svår att förena med ett stöd som rangordnar ett ärende mot en population.
• När avvikelsefrekvensen är noll. Ett beslutsstöd som aldrig frångås är i praktiken ett automatiserat beslut utan delegationsordning. Antingen behöver kontrollen bli reell, eller behöver delegationen skrivas ut.
• När ni inte kan svara på var träningsdatan kommer från. Ett stöd tränat på historiska beslut ärver mönstren i de besluten, inklusive systematisk skevhet. Den frågan går inte att besvara utan ordnad datastyrning.
• När ansvaret bara finns i en policy. Om ingen delegationsordning, ingen namngiven kontrollansvarig och ingen uppföljning av utfall finns, saknas hela ansvarsapparaten oavsett hur bra tekniken är.

Konkret exempel

En socialförvaltning i en mellanstor kommun vill korta handläggningstiden för ekonomiskt bistånd. Tre olika upplägg, tre olika ansvarsbilder.

Upplägg ett: AI sammanställer underlaget. Systemet läser inkomna handlingar och producerar en strukturerad sammanställning som handläggaren arbetar vidare från. Ingen myndighetsutövning i sammanställningen. Det som krävs är att handläggaren kontrollerar sakuppgifterna och dokumenterar kontrollen, att källorna finns kvar i akten, och att utredningen ändå håller enligt förvaltningslagen 23 §. Här är risken låg och nyttan snabb.

Upplägg två: AI föreslår beslut. Systemet rangordnar ärendet och föreslår utfall. Nu är beslutet myndighetsutövning, och handläggaren står namngiven i handlingen enligt 31 §. Det som krävs är att hen förstår systemets begränsningar, har mandat och tid att gå emot, och att motiveringen enligt 32 § kan ange den avgörande omständigheten i det enskilda fallet. Ni behöver också mäta avvikelsefrekvensen. Om den är noll har ni i praktiken automatiserat utan att ha beslutat att göra det.

Upplägg tre: automatiserat beslut. Nämnden delegerar beslutanderätten till en automatiserad beslutsfunktion för en avgränsad ärendetyp. Det kräver ett delegationsbeslut som täcker just det, en prövning mot kommunallagen 6 kap. 38 § i båda styckena, och löpande uppföljning av att utfallen blir korrekta. Här är ansvaret tydligast placerat och lättast att granska, förutsatt att delegationen och uppföljningen finns.

Ett varnande exempel finns redan. Akademikerförbundet SSR anmälde Trelleborgs kommun till JO för att beslut om ekonomiskt bistånd fattades automatiserat. JO riktade kritik mot nämndens handläggning, och konstaterade samtidigt att skärmbilder av algoritmer inte är allmänna handlingar. Ärendet prövades innan kommunallagen fick sin bestämmelse om automatiserade beslutsfunktioner. Lärdomen står kvar: det som fällde var inte tekniken utan avsaknaden av det som skulle ha gjort beslutet granskningsbart.

Digitalist är ISO/IEC 42001-certifierat för AI-styrning, med DNV Business Assurance som certifieringsorgan. Vi driver alltså ett AI-ledningssystem själva. I governance-uppdrag är det den mekanismen vi använder för att flytta ansvar från enskilda personers omdöme till organiserad kontroll, vilket är precis det den här artikeln argumenterar för.

Sju frågor att ställa innan AI går in i ett ärendeflöde

1. Är det beslutet myndighetsutövning, eller är AI bara stöd före beslutet?
2. Vem står namngiven i beslutshandlingen, och vet den personen om det?
3. Kan systemet producera den avgörande omständigheten i text som håller enligt förvaltningslagen 32 §?
4. Hur ofta frångår handläggarna förslaget, och mäter ni det?
5. Kostar det mer att avvika än att följa, i tid eller i process?
6. Om ärendetypen ska automatiseras: finns delegationsbeslutet, och har det prövats mot kommunallagen 6 kap. 38 § i båda styckena?
7. Vem följer upp att utfallen blir korrekta, och hur ofta rapporteras det uppåt?

Kan ni svara på alla sju har ni ett ansvar som går att utkräva. Kan ni inte det, är frågan inte om ni får använda AI, utan vem som svarar när någon frågar.

Vanliga missförstånd

”Det skärpta ansvaret gör det farligare att använda AI.” Det nya brottet kräver uppsåt och ett syfte att gynna eller missgynna. Ett AI-fel i god tro faller utanför. Det som ändrades för AI-frågan är inte rättsläget, det är stämningen i rummet.

”AI-stödd handläggning är oreglerad.” Den är reglerad i förvaltningslagen, kommunallagen, dataskyddsförordningen och AI-förordningen. Problemet är inte att reglerna saknas, utan att de ligger i fyra regelverk och ingen läser dem tillsammans.

”Vi har en människa i loopen, då är vi säkra.” En människa i loopen flyttar ansvaret till den människan. Det är rätt konstruktion, men bara om personen har kompetens, tid och befogenhet att gå emot. Annars har ni skaffat en ansvarig utan att skaffa en kontroll.

”Leverantören ansvarar för modellen.” Leverantören kan bära skyldigheter som tillhandahållare enligt AI-förordningen. Ingen av dem tar över förvaltningens ansvar för beslutet. Som Digg uttrycker det i sin egen riktlinje: AI har aldrig ett ansvar.

Det verkliga ansvarsproblemet är alltså inte att någon straffas för ett AI-fel. Det är att ingen kan visa hur beslutet blev till.

Källor

• Brottsbalk (1962:700) 20 kap., i lydelse enligt SFS 2026:1420, lagen.nu
• Proposition 2025/26:217, ”Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar”, Justitiedepartementet, 13 april 2026, regeringen.se
• Betänkande 2025/26:JuU40 och riksdagens beslut 15 juni 2026, riksdagen.se
• SOU 2025:87, ”Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel”, 25 juli 2025, regeringen.se
• Arbetsgivarverket, ”Riksdagen beslutar om nytt tjänsteansvar”, 16 juni 2026, arbetsgivarverket.se
• Förvaltningslag (2017:900), riksdagen.se
• Kommunallag (2017:725) 6 kap. 37–38 §, riksdagen.se
• Skadeståndslag (1972:207) 3 kap. 2 § och 4 kap. 1 §, riksdagen.se
• Socialtjänstlag (2025:400), tillämpas sedan 1 juli 2026, riksdagen.se
• AI-förordningen (EU) 2024/1689, artiklarna 14, 26 och 86 samt bilaga III, artificialintelligenceact.eu
• Digital Omnibus on AI, förordning (EU) 2026/1744, publicerad i EUT 24 juli 2026, i kraft 27 juli 2026
• Dataskyddsförordningen (EU) 2016/679, artikel 22, gdpr-info.eu
• Riksrevisionen, ”Automatiserat beslutsfattande i statsförvaltningen – effektivt, men kontroll och uppföljning brister”, RiR 2020:22, 19 november 2020, riksrevisionen.se
• Statskontoret, ”Myndigheterna och AI. En studie om möjligheter och risker med att använda AI i statsförvaltningen”, 2024, statskontoret.se
• Digg, ”Inför en AI-policy” med Diggs egen policy och riktlinje för AI-användning, digg.se
• SOU 2025:101, ”Anpassningar till AI-förordningen”, oktober 2025, regeringen.se